Med Freddy Lindfors pratar man lika gärna om ishockey som om att såga virke och timra stugor. Efter en lång karriär i hockeyrinken handlar det nu mest om att fylla gårdsplanen med nya snickeriprojekt. ”Man måste ha något vettigt att göra” är Freddy Lindfors förklaring.

Nattkylan har ersatts med blida och det rinner smältvatten i hjulspåren på vägen till Måttsund söder om Luleå. I ett av husen utmed vägen, bakom höga snövallar, bor Freddy Lindfors med hustru Märit. Freddy kommer från Kiruna där hans familj hade båtplats på samma plats där nu ishotellet i Jukkasjärvi varje vinter reser sig mot norrskenet.

Till Luleå kom han med familjen en bit in på 80-talet. Anledningen var naturligtvis ishockeyn.
Över en sockerkaka bakad på ägg från de egna hönsen får vi höra valda delar från Freddys karriär som målvakt och ishockeytränare.

Freddy Lindfors slog igenom som blixtsnabb målvakt i Kiruna AIF när den tre år äldre Lennart ”Klimpen” Häggroth värvades till Skellefteå IF. Freddy flyttade därefter till Umeå där han utbildade sig till lärare i matte och fysik, samtidigt som han vaktade målet åt Tegs SK.

VÄRVADES TILL LULEÅ HF

Tränarkarriären inleddes med fem år i arbetarklubben Kiruna AIF. På dagarna lärde han ut regler i matte och fysik, på kvällarna var det strategier och kombinationer på isen som skulle nötas. Freddy värvades senare till Luleå HF där han blev tränare på heltid. 1984 gick laget upp i elitserien och kom femma redan första året.

– Jag minns att vi spelade en rolig hockey på den tiden, ingen feghockey, berättar Freddy. Då fanns det tid att lira, idag är det mest åka skridsko, tackla, ta pucken. Och att bli skadad.
Efter åren i Luleå fortsatte Freddy Lindfors tränarkarriär i Boden, Schweiz, Finland, Piteå och Haparanda.

En av höjdpunkterna i karriären var SM-finalen mot Brynäs 1993 där Luleå ledde med 2-0 i matcher men förlorade med 2-3, en annan när Djurgården besegrades med 6-5 på deras hemmaarena efter att Luleå legat under med 5-1.

– Jag har alltid gillat Hovet, konstaterar han.

UPPSKATTAR PROBLEMLÖSNING

Bondförnuft och logiskt tänkande är viktiga framgångsfaktorer för en hockeytränare. Freddy uppskattar hockeyns likhet med schack, att lösa problem, att få använda sitt mattehuvud, att bygga upp spelet.

– Roliga men tuffa år, sammanfattar han sin tränarkarriär. Nu är Freddy Lindfors 75 år med gott om tid att fylla. Hockeyn håller han på armlängds avstånd, med enstaka besök på Coop Norrbotten Arena. Istället är det ett väglöst skogsskifte på 500 hektar utanför Kiruna som håller honom sysselsatt.

STORMFÄLLEN OCH AVVERKNING

Tidigare hade familjen både häst och får, nu är det 55 000 plant som ska i jorden. Eller så är det stormfällen som ska tas om hand. Ibland någon slutavverkning att styra upp. Kanske en naturvårdsbränning.

– Jag har ansvarat för skogen sen jag var 13 år gammal, säger han. Och jag har alltid gillat lukten av trä, tycker om att arbeta med det, kunde sitta i slöjdsalen när jag hade håltimmar i skolan och snickra köksbord och stolar.

Timra stugor och bygga hus ligger honom också varmt om hjärtat, gärna med virke från egen skog. Genom åren har det blivit garage för både traktor och bil, samt hönshus och en utbyggnad av boningshuset. Invid stugan har han byggt gästhus med bastu och sovrum och verkstad.

Med ett sådant intresse är riktiga lokaler och bra verktyg viktiga. 1995 köpte han sin första solosåg av Logosol, en M5 med förlängning. Kort därpå blev det ytterligare en likadan såg, att ha i stugan. Och en barkfräs för timret. Nyligen kompletterades maskinparken med det nya portabla kedjesågverket F2, med elmotor.

– Enkel och billig och väldigt behändig att arbeta med, avgör Freddy och tar oss över vägen till sin lekplats där sågen står uppställd invid vedskjul, travar med timmer och sågat virke och garaget för den polska traktorn.

– Dessutom, tillägger han, är det ett sågverk väl lämpat för grovt timmer. Ännu återstår många stugor att timra.

Solen sticker i ögonen när vi vandrar runt mellan färdiga och ofärdiga projekt. En bitande vind får oss att dra upp blixtlåset på jackan. Ännu är våren långt borta. Lite varmare är det inne i Freddys lilla idrottsmuseum, där lagtröjor, vimplar, medaljer och pärmar med tidningsklipp finns samlat.

– Jo, jag var allt ganska bra, konstaterar han med en nostalgisk suck och bläddrar förstrött bland pärmarna.

Text: Mats Wigardt | Bild: Bosse Lind