Fetved är forna tiders tryckimpregnerade virke. Metoden att ta fram ett hårt, kådrikt virke med naturligt skydd mot röta och väta, användes redan under 1000-talet. Och gör så än idag.
– Absolut ett vinnande koncept, hävdar Mikael Edström i Rengsjö, när Nysågat följde med ut i skogen för att lära mer om metoden.

Runt en rak och reslig fura i Rengsjö, mellan Bollnäs och Söderhamn, har en handfull åskådare samlats. Det är försommar, fåglarna kvittrar och den tid på året då tallen skjuter skott och produktionen av kåda är som störst.

TRÄDETS EGNA MEKANISMER

Vi har samlats för att lära oss mer om fetved. Det är en urgammal metod för att på ett naturligt sätt ta fram ett tåligt och hållbart virke.
Vår instruktör heter Mikael Edström. Han är snickare och byggnadsvårdare och en av eldsjälarna bakom Fetvedens Vänner, en rikstäckande organisation med syfte att ta till vara på och sprida kunskap om fetved, eller tjärtallar som det också heter.
– Jag hade i mitt arbete sett att virket i gamla byggnader var av långt högre kvalitet än det som går att köpa i dagens byggshopar, berättar han.
Förklaringen till detta var det sedan en älg som stod för. När Mikael vid ett tillfälle kapade en tall såg han att virket var hårdare och mer kådrikt på de ställen där barken hade gnagts bort.
Mikael Edström läste på och provade sig fram. Att barka eller toppkapa furor för att få fram ett motståndskraftigt virke visade sig vara en metod som använts i hundratals år. Och Carl von Linné konstaterade efter sin Norrlandsresa 1732 att ”där stodo träden bara” – det vill säga utan bark.
– Dåtidens timmermän visste att ett kådrikt virke var hårt och formstabilt och skulle hålla i generation efter generation, säger Mikael Edström.

NATURLIG IMPREGNERING

Och detta går att uppnå genom att i slutet av trädets livscykel trigga dess skyddsmekanismer genom att medvetet skada trädet. Då väller kåda och olika hartser fram för att impregnera den så kallade splintveden. Det var sådana randbarkade tallar som Linné hade sett under sin resa.
Och det är en sådan fura vi nu har framför oss. Fetvedens Vänner har här köpt en handfull tallar på rot som de successivt randbarkar för att få fram fetved. Längs en decimeterbred skåra från roten till en höjd av sju-åtta meter har året innan barken tagits bort. En likadan skåra har gjorts på motstående sida av trädet. Längs skåran ser vi hur tallen försökt läka sig själv med ett tjockt lager kåda som stelnat över den barkade ytan.
Det har nu gått ett år och det har blivit dags att bredda skåran med ännu en decimeter. Nästa år breddas skåran ytterligare innan trädet får feta till sig ännu en tid innan det är färdigt att avverkas. Barkar man för mycket på en gång kan trädet skadas eller dö.
Mikael tar fram sin yxa och visar hur det går till. Den grova skorpbarken yr över mossan när han med välriktade hugg skalar sig ner till innerbarken, kambiet, som också måste bort för att kådan ska börja sippra fram över den barkade veden.
– Trädet får panik när barken tas bort och gör allt för att skydda sig, säger han och visar hur tjocka droppar med kåda på kort tid tränger fram och fyller trädet med skyddande hartssyror så att fetved kan utvecklas.

BEUNDRANSVÄRD VÄXTKRAFT

Längre upp på trädet använder Mikael ett egentillverkat barkjärn fastsatt på en utdragbar aluminiumstång för att komma åt att bredda skåran.
Kådan skvätter över oss åskådare när barken lossnar i stora sjok och lägger sig som en klibbig hinna över kläder och glasögon. Växtkraften är beundransvärt potent i den hundraåriga furan.
En av åskådarna runt fetvedsfuran är Lennart Cederberg från Norrköping. Han är entusiastisk husägare och när han tillsammans med sin snickare utan framgång hade screenat de lokala sågverkens virkeslager vände han sig till Mikael Edström och Fetvedens Vänner.
– Jag hade 50 fönsterbågar som skulle tillverkas, berättar han. Och här hittade jag precis det jag letade efter. Kådrikt virke, tåligt mot väder och vind.
Nu är han på plats för att med egna ögon se hur man går till väga. Och för Gunnar Sandberg från Furudal lockar tanken på att randbarka ett antal furor på det egna skogsskiftet som han sedan kan sälja som fetved.
– Det kan vara roligt att ha ett projekt att ägna sig åt, säger han. Och efterfrågan på virke från husvårdare och hantverkare saknas inte.
När Mikael är färdig med barkjärnet och nybarkade skåror lyser vita ända upp till kronan tar han oss med till den lokala Hembygdsgården. Där visar han ett knuttimrat eldhus från 1500-talet där de nogsamt utvalda stockarna fortfarande är friska.
– Lyssna, uppmanar han och knackar på det hårda ändvirket i en av hörnknutarna. Här ser man tydligt att stocken varit skadad och nu är närmast helt opåverkad av tidens tand.
– Och, tillägger han, det går enkelt att själv producera fetved. Allt som behövs är en tall, en barkspade och lite tålamod.