Efter att under ett helt yrkesliv ha arbetat med trä, från plantering och avverkning till att driva ett eget sågverk, bestämde sig Jim Lambrick på Vancouver Island för att skala ner. Med en hyvel från Logosol förädlar han nu sågat virke till panel och fönstervirke. Och kunderna strömmar till.

Jag är på väg till Vancouver Island utanför Kanadas västkust. De låga molnen lättar plötsligt när färjan lämnar Horseshoe Bay på fastlandet och avslöjar de branta, skogsklädda bergen som omger färjeläget. Träden är höga som kyrktorn och får svenska granar att framstå som löjligt små.

Väl ute på havet möts jag av en blek sol som får havet att glittra runt delfinerna som leker framför fören. Enstaka öar avtecknar sig i soldiset, en och annan segelbåt kryssar sakta längs kusten, trots att vi nu hunnit in i november.

I Duncan ska Jim Lambrick möta upp. ”Jag har vitt hår och skägg” har han förklarat, vilket han inte är ensam om i dessa trakter där grova vandrarkängor, jeans och rutig skjorta hör till uniformen. Men den nyfikna blicken som kisar genom bilfönstret talar sitt tydliga språk.

Jim Lambrick är bondpojke, uppvuxen på en mjölkgård som hans farfar, hitflyttad från Cornvall i England, hade byggt upp. Tanken var väl att Jim skulle tagit över, men föräldrarna sålde när tiderna blev svåra.

MASKINER FRÅN SVERIGE

Efter några år i Tanzania i början av 60-talet började han istället arbeta i skogen, som huggare, plantsättare och entreprenör med egna maskiner och ett femtontal anställda. Han använde svenska skogsmaskiner och har flera gånger besökt Sverige.

– Träden är stora här och arbetet var farligt, säger han. Varje år dog ett 70-tal personer i olyckor i samband med avverkning.

Men när skogsbruket rationaliserades och priserna måste dumpas om man ville ha några uppdrag, la han sågen på hyllan. 70 000 personer som hade jobbat inom skogsbruket på Vancouver Island blev utan arbete.

Under en period sålde Jim entreprenadmaskiner, i flera år drev han ett sågverk som levererade virke för husbyggen. Men 2013 sålde han sågverket för att trappa ner. Trodde han.

– Jag var fysiskt OK och hade erfarenhet av trä och massor av idéer, så jag såg mig om efter något annat, berättar han när vi parkerat utanför hans lilla verkstad i Cobble Hill. Jim Lambrick hade på nätet och av kollegor hört talas om en liten hyvel från ett svenskt företag som hette Logosol. Och när en försäljare besökte Vancouver Island var Jim där. Han blev imponerad av vad han såg och beställde en maskin. Ett år senare var hyveln, en PH360, hans.

– Jag ville gå ner i skala och tillverka sådant som folk ville ha, förklarar han. Och att jobba med utvecklat trä ger ett betydligt bättre utfall.

I Jims lilla fabrik på 200 välfyllda kvadratmeter finns flera andra maskiner. Jim har förbättrat, modifierat och byggt om de flesta. Här finns bland annat en virkestork som han tillverkat av en gammal container, en avfuktare och en fläkt. Och en maskin som han hittat på en auktion i Alberta som, med hans modifieringar, används för att matcha kortändarna på golvbrädor mot varandra.

Samt en maskin från 1939 som byggts om för att med grova stålborstar få strukturen i panelvirket att lyftas fram, vilket fick en bankir från Wall Street att genast renovera sitt hus i New York för att få tillfälle att använda Jims panel.

– Jag utnyttjar den lilla golvytan på bästa sätt och har satt hjul på alla maskiner för att enkelt kunna flytta runt dem, beroende på vad jag arbetar med, förklarar han.

Hans primära produkt är golv och panel. Han köper färdigsågat virke i rätt längder från små lokala sågverk och kör det genom den lilla hyveln för att sedan torka och behandla det, bland annat med såpa, olja och pigment. Eller med värme. Han arbetar mestadels med ceder och Douglasgran som det finns gott om på ön.

Han har hjälp av en anställd, en norsk helikopterpilot som blivit utan jobb och gärna ville lära sig arbeta med trä. Några skyltar eller stajlade reklamblad behövs inte, kunderna står ändå på kö och kan komma från både USA och östra Kanada. Det finns även en kund på lut i Danmark.

– Jag avgör själv hur mycket jag vill arbeta, förklarar Jim. Oftast blir det för mycket, men jag försöker verkligen hålla igen lite, vill inte att det ska bli för stort.

EGNA PRODUKTER

En av hans produkter är en väggpanel som behandlats för att likna väggarna på en gammal grånad lada. Det är en artikel som bara en eller två andra tillverkare i hela Nordamerika kan erbjuda. Och trendiga arkitekter skriker efter det.

En annan produkt inspirerad av en gammal japansk teknik är plattor av trä som liknar golvtegel.

– Inte så vanligt kanske, säger Jim förtjust. För alla produkter som Jim arbetar med är det den lilla hyveln från Sverige som utgör basmaskinen, själva navet, i tillverkningen. ”Mycket användbar liten maskin” är Jims betyg och säger sig vara djupt imponerad av dess kapacitet.

– Är jag ensam kan jag tillverka tusen meter panel på en dag, säger han. Har jag en medhjälpare blir det lätt 50 procent mer. Hyveln gör mig aldrig besviken. Jag tror inte att man i Sverige riktigt förstår hur välgjord den är.

Han visar också på några gamla fönsterbågar med spröjs som utgör förebild för fönster som beställts av en kund. I hyveln blir profilerna på spröjsen exakt likadan som på originalet, bortsett från åldersförändringarna hos ursprungsfönstret.

– Och det verkar aldrig finns några begagnade maskiner att köpa, säger Jim. Jag har letat på nätet och på olika auktioner, men aldrig hittat någon. Det verkar som om folk behåller dem livet ut.

Ute på gården ligger virkespaketen på tork för att sedan sluttorkas i Jims hemgjorda torkkammare. I hans lager finns flera travar med ett smalt golvvirke som var vanligt i äldre hus. Nu ringer kunder från hela landet när de ska renovera sina hus. Vet man bara vad man gör radar möjligheterna upp sig i all oändlighet.

FORTSÄTTER ATT LÄRA

Men Jim Lambrick hade inte varit den han är om han inte hade några förslag på modifieringar av den svenska hyveln. Han efterlyser bland annat en invändig belysning vilket skulle göra arbetet lättare. Och en tidsmätare som mäter hur många timmar den varit i drift

– Jag lär mig något nytt hela tiden och det skulle behövas en blogg eller ett forum där man kunde förmedla tips och ta del av andras erfarenheter, säger han och skyndar iväg för att ta hand om en kund, trots att det är söndag.

– Vad gör man inte, muttrar Jim Lambrick över axeln. Kanske dags att trappa ner, jag har ju ändå passerat 70. Men några år till blir det allt.